Arbetsro i klassen del 1

Inlägget publicerades först på LR-bloggar i  oktober 2015

Under de snart 20 år jag har arbetat som lärare har det hänt mycket i skolans värld. En del saker har gjort det enklare att undervisa. Andra saker har gjort att mitt arbete som lärare är mer utmanande än tidigare. En utmaning som blivit större med åren är att skapa lugn och arbetsro i klassrummet.

I tidningarna, senast i onsdagens DN, kommer rapporter om att antalet barn med ADHD eller något annat neuropsykiatriskt funktionshinder, ökar för varje år. Enligt Vårdguiden är det 3-6 % av alla barn i Sverige som har ADHD. Det är alltså 1-2 elever i varje klass. Även om det finns många som tror att det sker en viss ”överdiagnostisering” finns det inget skäl att tvivla på att antalet barn med svårigheter ökar. Dessa barn behöver en lugn skolmiljö för att klara av sin skolgång. Ett lugn som kan vara svårt att hitta i skolan där många barn (och vuxna) ofta ska samsas på trånga ytor.

När jag pratar med kollegor är det fler än jag som upplever att barnen generellt är mer individualiserade och vana att få mycket uppmärksamhet. Även föräldrarna kanske fokuserar mer på sina egna barn än på klassrumssituationen som helhet. Det blir i alla fall mer angeläget för mig att hantera barnens uppmärksamhetsbehov och skapa ordning i klassrummet för allas bästa.
För några år sedan började jag reflektera över hur jag kunde påverka arbetsklimatet i mitt klassrum. Jag upplevde att jag ofta, i stort sett hela tiden om jag ska vara ärlig, var tvungen att bli arg för att min klass skulle fungera. Detta blev jobbigt, både för mig och eleverna. Det som blev en väckarklocka för mig var när jag började observera klassen lite närmare. Jag upptäckte att i min klass var det några elever som alltid gjorde exakt som jag sa. Om jag sa att de skulle stå stilla i ledet gjorde de det, sa jag att klassen skulle arbeta tyst med sitt arbete gjorde de det.

Efter att ha pratat med bekanta som arbetar som lärare och psykologer om bra erfarenheter av positiv förstärkning tänkte jag att det var värt att testa. Jag bestämde mig då för att lägga fokus på dessa elever i stället för att skälla på dem som gjorde fel. Om jag t.ex. började lektionen och de flesta eleverna pratade och gick runt i klassrummet valde jag att se de som satt tysta på sin plats och väntade på att lektionen skulle börja. De eleverna öste jag beröm över. De fick höra hur fantastiska de var och vilken lycka det var att ha en klass med så duktiga elever. Intressant nog påverkades hela klassrumsmiljön. Ju mer jag berömde eleverna, desto lugnare blev det i klassrummet.

Jag bestämde mig också för att tydligare gå igenom vad jag förväntade mig av eleverna. Enkelt uttryckt så undervisade jag eleverna hur de skulle uppföra sig i alla möjliga situationer. Det kunde t.ex. vara att jag förklarade och visade hur de skulle stå på led eller hur de skulle förflytta sig i klassrummet när de gick och vässade pennan. Jag skrev upp reglerna på blädderblock och repeterade dem ofta, i början t.o.m. inför varje lektion. Så fort vi skulle göra något som inte följde det normala schemat gick vi igenom hur jag förväntade att de skulle hantera situationen. De elever som hanterade situationen ”rätt” fick massor av beröm, de som gjorde ”fel” nonchalerades. Om någon elev fortsatte att bryta mot reglerna, avbröt vi det vi höll på med, tog fram våra klassregler och repeterade igen. Så höll vi på, om och om igen, dag ut och dag in.

​Jag ska erkänna att det inte alltid var enkelt att arbeta på detta sätt och det krävdes en hel del tålamod. Ibland gick det inte att nonchalera om en elev gjorde fel, t.ex. om eleven kränkte någon annan verbalt eller fysiskt. Då fick eleven självklart en tillsägelse (och skäll ibland). Men de flesta gjorde oftare rätt. Alla barn vill bli sedda och de märker snabbt hur de ska göra för att få uppmärksamhet av de vuxna omkring dem. Ju längre tid som gick, desto bättre arbetsro fick vi. Det blev lugnare i klassrummet och arbetssituationen både för mig och mina elever förbättrades. Jag mådde mycket bättre av att se och berömma de som gjorde rätt, i stället för att se och skälla på de som gjorde fel.