Inlägget publicerades på LR-bloggar i oktober 2022.

Varför är det så viktigt att tidigt lära sig att läsa? Vad har samhället för nytta av att läskunnigheten ökar och vilka resurser behövs? För några veckor sedan fick jag möjlighet att vara moderator på seminariet "Läsningen är lösningen". I detta blogginlägg kan du ta del av mina reflektioner efter samtalet. ​

​Under Bokmässan hade jag det ärofyllda uppdraget att vara moderator på seminariet "Läsningen är lösningen". Deltagare i seminariet var Mats Malm, professor i litteraturvetenskap och Svenska Akademiens ständige sekreterare, Åsa Fahlén, förbundsordförande i Lärarnas Riksförbund, Inger Fridolfsson, speciallärare och redaktör för Dyslexiföreningen och Ingela Korsell, författare. Vårt uppdrag var att diskutera och reflektera kring vilken nytta läskunnigheten har för samhället och hur vi kan göra för att få fler att tidigt lära sig att läsa.

Varför är det viktigt att kunna läsa? I vår tid är läsning helt nödvändigt för att förstå andra människor, arbetsuppgifter och kommunicera, vår demokrati bygger på att medborgarna kan förstå och ta till sig information. Trots detta nås vi allt oftare av rapporter som visar att barn läser mindre. Allra minst läser de barn som kommer från studiesvaga hem. Därför är det viktigare än någonsin att alla elever får tillgång till god läs- och skrivundervisning i skolan.

Vad ska vi göra för att utveckla läskunnigheten hos eleverna?
Det finns förstås många åtgärder för detta, men under seminariet lyftes några fram som särskilt viktiga, nämligen:

• högläsning
• riktade insatser
• rätt stöd.

Först och främst behöver vi läsa mycket tillsammans med barnen, Högläsning skapar nyfikenhet och lust, samtidigt som det ger möjlighet till ökad förståelse av språkliga strukturer. Sedan behöver vi identifiera vilka elever som behöver stöd och snabbt sätta in de resurser som behövs. I skolan är vi ofta bra på att göra tester och hitta barn som ligger efter men på grund av bristande resurser sätts inte alltid stöd in. Stödet måste dessutom varar utformat utifrån beforskade metoder. I dag säger de flesta forskare att ljudmetoden är det mest effektiva sättet att knäcka läskoden, framför allt för de som har läs- och skrivsvårigheter.

Just bristen på resurser i de lägre stadierna lyftes flera gånger under seminariet upp som ett stort problem. Om ett barn ska lyckas knäcka läskoden behöver han eller hon tid att öva. En del behöver träna i mindre grupper, kanske till och med individuellt. Hur ska en lärare lyckas med detta i en klass på 25 eller 30 elever? Tidigare fanns ett tak på hur stor en lågstadieklass fick vara. Det fanns också grupptimmar på lågstadiet, vilket många av dagens skolor plockat bort (i första hand på grund av resursbrist). Eftersom lågstadieelever med stödundervisning har halverats sedan 1990-talet (enligt statistik från SCB). är det inte förvånande att läskunnigheten blivit sämre. Ska alla elever få goda möjligheter att lära sig läsa och skriva måste vi satsa och öka resurserna till lågstadiet.

Vad har samhället för nytta av att läskunnigheten ökar?
Skapar vi förutsättningar för så många elever som möjlighet att lära sig läsa tidigt är samhällsnyttan enorm. Betydelsen för den enskilda individen är obeskrivlig. Tyvärr är upplevelsen att det saknas förståelse hos makthavare och vuxna i allmänhet hur viktig den första läs- och skrivinlärningen är. Vi behöver mobilisera fler i denna viktiga fråga för framtiden.

För er som vill lyssna på seminariet i sin helhet finns den inspelad på Bokmässan play. Du behöver dock lösa biljett för att komma åt inspelningen.

Inlägget publicerades först på LR-bloggar i januari 2022.

​Från och med den 1 juli 2022 börjar de nya kursplanerna att gälla. I detta blogginlägg får du en kort sammanställning av de huvudsakliga förändringarna och tips på var du kan hitta mer information.

​
Nytt år och nya möjligheter brukar man säga! Något nytt att sätta tänderna i (för de som inte redan har gjort det) är våra nya reviderade kursplaner, Lgr 22. Jag tycker att det finns mycket bra med det nya materialet, framför allt när det gäller lärares möjligheter att fokusera på undervisning. I detta blogginlägg kommer jag göra en kort sammanställning på de huvudsakliga förändringarna som jag ser det och tipsa om bra information på Skolverkets hemsida.
​
Under de senaste åren har det varit tal om att vi ska få nya reviderade kursplaner. Egentligen var det tänkt att de skulle användas redan innevarande läsår, men på grund av pandemin sköts implementeringen upp ett år. Nu närmar sig dock datumet för uppstart. Från och med den 1 juli börjar de nya, reviderade kursplanerna att gälla. Det är därför hög tid att sätta sig in och fundera på vad förändringarna innebär för just mig och mina ämnen.

Vilka är då förändringarna? Sammanfattningsvis kan man säga att ämnets syfte och centrala innehåll har fått större betydelse och kunskapskraven kortats ned, kanske framför allt i de yngre årskurserna. Progressionen ska också vara tydligare, med mer grundläggande kunskaper i de lägre åldrarna och mer komplexa kunskaper ju äldre eleverna blir. Skolverket har listat de huvudsakliga ändringarna här. På samma sida kan du också hitta filmer och andra dokument som beskriver de övergripande förändringarna här.
Förutom att sätta sig in i förändringarna på övergripande nivå behöver man så klart även titta på förändringarna i varje enskilt ämne. Du hittar även de förändringarna på Skolverkets hemsida. ​

Kerstin har också gjort förslag på årskursplaneringar i SO och NO för årskurs 1-3 och årskurs 4-6 som det går bra att ladda ned och utgå ifrån i sitt eget arbete, vilket också kan vara till stor hjälp. Tack för att du delar med dig Kerstin!

Slutligen vill jag också tipsa om att Skolverket har publicerat ett relativt nytt stödmaterial (utkom februari 2020) som heter "Att planera, bedöma och ge återkoppling". Materialet, som utgår ifrån Skolverkets allmänna råd om betyg och bedömning, ger ytterligare en dimension till hur vi ska använda de nya kursplanerna. En kort sammanfattning är att vi lärare ska fokusera mer på att undervisa än att bedöma eleverna i allt de gör. Givetvis ska vi göra en bedömning inför omdömen och betyg, men eleverna ska inte känna att de ständigt är under lupp. De måste få testa, göra fel och lära sig, helt enkelt få god undervisning!
​
Som sagt, nytt år och nya möjligheter. Vi kanske också skulle kunna säga att en ny kursplan kan ge nya möjligheter? Det återstår att se hur Lgr 22 tas emot. Självklart av lärarkåren, men också av rektorer, huvudmän och andra som påverkar hur undervisning sker. Detta är en fråga som kommer bli mycket intressant att följa!

Inlägget publicerades först på LR-bloggar i september 2020.

För ett par veckor sedan släppte UR flera program om skrivande i skolan. I ett av programmen, "Lärlabbet: Att lära lågstadieelever att skriva" medverkar jag och mina elever. Där kan du se hur vi arbetar med skrivinlärning i årskurs 1. Jag har i detta blogginlägg sammanfattat några tankar kring skrivande samt listat länkar till tidigare inlägg inom ämnet.

För ett par veckor sedan släpptes en dokumentär via Utbildningsradion, UR, som visade att svenska ungdomars läs- och skrivförmåga minskar. Det har blivit ett problem för arbetsgivare och på universitetet. Arbetsgivare väljer regelbundet bort sökande vid rekryteringar för att de inte kan skriva tillräckligt bra. Dokumentären, kallad "Skrivglappet" är mycket sevärd och finns tillgänglig på URplay.

Det finns naturligtvis flera möjliga orsaker till att detta har skett. En tolkning är att digitaliseringen har gjort att barn och ungdomar läser och skriver mindre. Det finns samtidigt de som anser att det är lättare att skriva på en dator och att det underlättar för unga att skriva fler och längre texter.
​
Samma dag som undersökningen släpptes presenterade också Lärlabbet sin nya säsong med fokus på skriv och språkstörning. I det första avsnittet, ”Att lära lågstadiebarn att skriva”, medverkar jag och mina elever. Lite kort kan jag berätta att jag beskriver hur jag är mån om att involvera kroppen med stora och små rörelser för att stimulera inlärning. Jag visar också hur vi arbetar både med att rita och skriva för att träna finmotorik och öka kreativiteten hos eleverna.

Det är lätt att frågan om de digitala hjälpmedlen blir en fråga för eller emot digitalisering vilket givetvis är tråkigt. Det är självklart så att det digitala är en viktig del av framtiden. Samtidigt har forskning visat att vi människor lär oss mer om vi använder fler av våra sinnen. Det är lättare att komma ihåg en text om kroppen har varit med och lärt sig.
​
Jag vill gärna slå ett slag för att fortsätta använda skrivandet med penna som en del i inlärningen. Framförallt tycker jag att det är väldigt olämpligt att ta bort denna möjlighet när lärare lyckats med denna form av undervisning under lång tid. I dessa brytningstider, när vi går från ett sätt att skriva och kommunicera till ett annat, tror jag det är bra om vi tillåter det som fungerar att fortsätta fungera. Samtidigt som vi testar och prövar de nya möjligheterna parallellt.

Inlägget publicerades först på LR-bloggar i december 2019.

Drygt en vecka kvar till julafton och förberedelser är fullt igång. Julklappar ska inhandlas, knäcken kokas och adventsljusstakarna fram i fönstren. Det är också sista chansen för föräldrar, barn och lärare att visa upp sig från sin bästa sida. Det gäller ju att kunna svara ja när tomten kommer och frågor om det finns några snälla barn. Ännu finns det tid att fylla på snällhetskontot!

Det lönar sig nämligen att vara snäll. Förutom att tomten kommer med paket så är det nu bevisat att det leder till både lycka och framgång. I Svenska dagbladets artikelserie “Hjärnan och lärande” har vi de senaste veckorna kunnat läsa om forskning som visar att snälla människor blir lyckligare. Förutom att känna lycka visar också ny forskning att barn som upplevs snälla i 6-årsåldern tjänar mer pengar som vuxna. I alla fall om är de pojkar. Hos flickor hittade forskarna inte samma samband.

För mig som lågstadielärare väcker detta konstaterande många tankar. Min första tanke är att det är intressant att det faktiskt finns evidens för nyttan av att vara snäll i yngre år (all undervisning ska ju bygga på forskning och beprövad erfarenhet). Sedan börjar jag fundera på hur jag som lärare kan hjälpa barnen att vara snälla. Går det att lära ut snällhet?

Svaret är inte självklart. De som borde kunna mest om snällhet, dvs de som forskar på etik och moral har inte bättre moral själva. Åtminstone visar studier att böcker inom dessa områden stjäls mest på universitetsbibliotek.
​
Men hur kan vi då hjälpa de barn som ännu inte riktigt klarar av att vara snälla och omtänksamma? Jag har egentligen inget klockrent svar på den frågan. Det som jag märkt fungerar bäst i mina klasser är att jag lägger mycket fokus kring mitt eget beteende i klassrummet. Min erfarenhet både som trebarnsmamma och lågstadielärare är att “barn gör inte som du säger, barn gör som du gör”. Om jag är lugn, tålmodig, tydlig och empatisk tar barnen efter det. Om jag är stressad, lättretlig och arg tar barnen efter det. Nackdelen med denna strategi är att den ställer krav på mitt eget mående. Om jag t.ex. har en för hög arbetsbelastning och är stressad påverkar det barnen negativt. Kanske det bästa sättet att få fler snälla barn är att se till att de vuxna runtomkring dem mår bra?

Det är inte så lätt att vara snäll helt enkelt. Vad som är att vara snäll kan det också vara värt att vara försiktig med. Är det den som på bekostnad av sitt eget mående alltid ställer upp som är snällast mot eleverna? Eller kan det vara den som protesterar och poängterar att arbetsbelastningen blivit för hög som gör mest skillnad? Frågan är kanske inte så enkel som man tror.
Jag tänker i alla fall ägna jullovet åt det som jag tror gynnar både mig och mina elever bäst, nämligen att vila. Jag tror att det är ett effektivt sätt att fylla på snällhetskontot, inte bara mitt utan även elevernas. För sannolikt ökar chanserna för snälla barn markant om deras lärare är utvilade.
​
En riktig god och vilsam jul önskar jag er alla!

Inlägget publicerades först på LR-bloggar september 2019.

​I detta inlägg kan du ta del av tankar och reflektioner efter en genomgång av nationella proven i svenska i årskurs 3.

Min skola är inte unik. När vi tittar på nationella proven i åk.3 på riksnivå är resultaten liknande. År 2017/18 var det t.ex. 89,9 % som klarade delprov G (stavning och interpunktion) jämfört med 93,3% som klarade delprov B (läsförståelse). Även delprov F (inledning, handling och avslutning samt röd tråd) var lägre, nämligen 91,2 %. Tittar vi några år tillbaka i tiden har eleverna, generellt sett, lite sämre resultat i att skriva berättande text än i andra delprov som t.ex. läsförståelse.

Varför har en del elever svårigheter med att skriva berättande text? Vi hade många tankar kring detta. Hur ser vår skrivundervisning ut? Arbetar vi tillräckligt med skrivprocessen? Beror det på något annat? Kanske eleverna läser mindre nu än tidigare och det påverkar? Eller kan det vara så att eleverna är ovana vid provsituationen? Under provet ska eleverna skriva en berättelse under begränsad tid. Vanligtvis har eleverna flera lektioner på sig att skriva texter. De planerar texten, skriver ett utkast och får återkoppling. Under nationella provet ska de klara av att skriva en text med inledning, handling och avslutning under en lektion. Kanske eleverna behöver öva på att skriva kortare berättelser?

I kollegiet drog vi slutsatsen att vi behöver arbeta med skrivandet på flera olika sätt. Eleverna behöver fortsätta med processkrivning (att bygga upp och bearbeta texter i olika steg) men vi behöver också träna eleverna i att prestera kvalitativa texter under en begränsad tid (som t.ex. en lektion eller ett provtillfälle). Eleverna behöver helt enkelt öva upp sitt skrivflöde. På samma sätt som eleverna behöver läsa mycket för att öka sin läsförmåga, behöver de skriva mycket för att öka sin skrivförmåga. Svårare än så behöver det kanske inte vara?
​
För egen del har jag förändrat min skrivundervisning efter diskussionen med mina kollegor. Skillnaden idag är att jag mer medvetet och strukturerat övar eleverna i att skriva kortare texter. Minst en gång i veckan får eleverna en skrivuppgift som de ska försöka bli klara med under en lektion. Jag kommer att berätta mer om ett sådant upplägg för årskurs 1 i mitt nästa blogginlägg.

Inlägget publicerades först på LR-bloggar i augusti 2019.

Eleverna kan koncentrera sig mer på undervisningen om de vet vad som gäller i klassrummet. I detta inlägg får du tre förslag på rutiner som du kan fokusera på när du möter en ny klass. ​

Detta läsår har verkligen börjat med en rivstart. Jag har ställt i ordning ett nytt klassrum, planerat upp undervisning och tagit emot 24 glada förstaklassare som började skolan i måndags. Det har varit intensivt men också väldigt, väldigt roligt.

Det är alltid mycket jobb att börja med en ny klass. Kanske är det också lite extra intensivt att ta emot en etta? Eleverna är nybörjare och behöver mycket guidning in i skolvärlden. Fördelen är att jag som lärare oftast får ”skörda frukten” senare. Lägger jag mycket tid på strukturer och tydliga rutiner i början får jag mer tid till undervisning fortsättningsvis. Det är väl investerad tid. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg om vilka rutiner och strukturer jag brukar använda i mina klasser. Det finns mängder av bra rutiner och strukturer att använda för att skapa ett lugnt klassrumsklimat. I detta inlägg tänkte jag dock fokusera på de tre första rutinerna jag använder när jag tar emot en ny klass. Rutiner som kanske inte verkar så märkvärdiga men som har varit mig till stor hjälp.
​
Varsågod, här är tre korta tips när du tar emot en ny klass.

1. Tyst inpassering i klassrummet
En av de första rutinerna vi tränar på är att eleverna ska vara tysta när de går in i klassrummet. Nu när jag har ettor introducerar jag det som en lek. Eleverna får ställa upp på ett led utanför klassrummet och sedan smyga in över klassrumströskeln, som jag brukar kalla för ”Tysta tröskeln”. När eleverna går över tröskeln till klassrummet ska de vara helt tysta och sedan gå och sätta sig på sin plats. Varje gång eleverna ska gå in i klassrummet, om det så är på morgonen eller efter rasten, står jag i dörren, pekar på stödstrukturen på golvet och påminner.

2. Fånga elevernas uppmärksamhet
Det finns flera sätt att fånga elevernas uppmärksamhet på. Några av dem berättar jag om i blogginlägget ”Tyst i klassen”.. Min favorit på lågstadiet är nog ”Ögonen på”. Jag brukar sjunga ”ögonen på fröken” och då ska eleverna titta på mig, lägga händerna i knät och svara ”och händerna i knät”. Också denna ramsa introduceras som en lek.
Om du arbetar med äldre elever kan ”Ögonen på” kännas lite barnslig. Då tipsar jag om att googla ”attention getters”. Då kommer massor av tips upp i sökfältet. Emma Karlsson, @lararenemma, har delat med sig av några ”attention getters” som hon har gjort på svenska. Gå in på hennes Instagram-konto och kolla!

3. Rutiner vid hjälp
Alla som arbetat med yngre skolbarn har nog varit med om att någon gång få en svans av elever efter sig i klassrummet. Alla vill ha omedelbar hjälp och uppmärksamhet. Detta brukar vara som tydligast i början av ettan när det kan finnas många elever som ännu inte knäckt läskoden. För mig har det underlättat massor när jag varit tydlig med att ingen får hjälp om de går efter mig i klassrummet. I stället ska eleverna sitta kvar på sina platser och följa de ”hjälprutiner” klassen har (som jag naturligtvis också har gått igenom). 

Under kategorin "Rutiner under skoldagen" hittar du förslag och mallar, både på "Tysta tröskeln" och olika rutiner vid hjälp.

Det var tre korta tips från mig. Det allra viktigaste är dock att vara konsekvent och att inte ge upp om rutinerna inte fungerar på en gång. Visa hur du vill ha det, låt eleverna öva och uppmuntra de som gör rätt.
Lycka till!

Inlägget publicerades på LR-bloggar april 2017.

​Alla vi som arbetar med yngre elever vet att de inte bara behöver träna på att läsa, skriva och räkna i skolan. De behöver också öva på att koncentrera sig och lyssna, vilket inte är helt enkelt när man är i lågstadieåldern. Då kan det vara bra att som lärare ha tänkt igenom olika metoder som underlättar och hjälper eleverna i detta.

Här kommer några av de metoder jag brukar använda för att fånga elevernas uppmärksamhet, både i början och under ett lektionspass.

Ögonen på …
”Ögonen på” är en ramsa, eller kort sång, som kanske passar allra bäst till yngre elever. Ett tips är att introducera det hela som en lek. Så fort läraren säger eller sjunger ”ögonen på fröken” ska eleverna lägga händerna i knät, titta på läraren och vara tysta. Sedan är det bara att säga/sjunga ramsan när eleverna ska vara tysta och lyssna.

Handklapp
Handklappen brukar vara ett effektivt sätt att få elevernas uppmärksamhet. När läraren vill att eleverna ska lyssna, klappar han eller hon en rytm. Eleverna ska sedan klappa samma rytm, vara tysta och rikta uppmärksamheten mot läraren. Om inte alla elever är med vid första klappen, klappar läraren fler gånger. Extra effektivt blir det om läraren då klappar en annan rytm än vid första tillfället. Då får eleverna koncentrera sig extra mycket för att få rytmen rätt.

Handen upp
Handen upp är en annan metod för att fånga elevernas uppmärksamhet. När det ska vara tyst, räcker läraren upp handen (ibland också med ett pekfinger framför munnen). Eleverna ska, när de ser läraren, också vara tysta och räcka upp handen. Sedan väntar man tills att alla är tysta och har räckt upp sina händer och då fortsätter lektionen.

Tysta räven
Det är alltid roligt att lära sig något nytt och just denna övning, ”Tysta räven”, lärde jag mig alldeles nyligen av min kollega Anna. Hon har i sin tur fått tipset av en tysk lärarstudent som besökte hennes klassrum för några år sedan.
”Tysta räven” börjar med att läraren först berättar en kort historia om den tysta räven. Den tysta räven har en tyst mun och stora öron som den lyssnar noga med. Samtidigt som läraren berättar visar denne rävens mun och öron med sina fingrar (se bild nedan). Eleverna ska sedan göra samma gest med sina fingrar samtidigt som de uppmanas att också ha en tyst mun och stora öron.
​

​Nedräkning
Nedräkning är ett kommando jag framför allt använder mig av om jag behöver avbryta eleverna när de är igång med sitt arbete. Det kan t.ex. vara att jag märker att jag behöver gå igenom något extra eller förtydliga arbetet på något sätt. Då brukar jag börja med en klapp och säga att vi ska ha genomgång och att jag snart börjar räkna ned. Sedan håller jag upp handen och räknar högt 5, 4, 3, 2, 1, 0 och tar samtidigt ner fingrarna. När alla fingrar är nere ska eleverna ha lagt ned sina pennor (eller Ipads om vi arbetar med dem), vara tysta och rikta blicken mot mig.

Gemensamt för alla de olika sätten är att du som lärare behöver vara tydlig med vad du förväntar dig av eleverna och t.ex. inte börja genomgången utan att alla är tysta. Det brukar också vara effektivt att tillämpa positiv förstärkning, d.v.s. fokusera på och berömma de elever som gör rätt i stället för att skälla på de som gör fel.

Kommentera gärna om du har egna tips att dela med dig av!

Inlägget publicerades först på LR-bloggar september 2016.

De kloka orden är inte mina, även om jag håller med, utan vår nuvarande utbildningsminister Gustav Fridolins. Citatet kommer från ett pressmeddelande från regeringen (Red. Länken fungerar inte längre.) som presenterades i torsdags.

Jag, som haft turen att tillbringa några dagar på Bokmässan i Göteborg, var på plats när både utbildningsministern och kulturministern berättade nyheten om den nya läsdelegationen som tillsatts. Delegationen ska arbeta med litteratur- och läsfrämjande arbete och Katti Hoflin, chef för Stockholms stadsbibliotek, har fått det hedersamma uppdraget att vara ordförande för hela projektet.

Att många barn läser för lite är nog ingen större nyhet. Självklart ska vi lägga ned ännu mer tid på detta viktiga. Min erfarenhet är dock att vi på lågstadiet redan lägger stort fokus på just läsning och läsinlärning under elevernas skoldag. Säkert kan vi göra detta ännu bättre, men vi måste också fundera över hur vi kan hjälpa andra att stötta barnen i deras läsutveckling. Och kanske börja med de som står barnen närmast, deras föräldrar.

Därför blev jag glatt överraskad när regeringen så tydligt markerar att sjunkande läsresultat inte bara är skolans problem. Alla måste engagera sig. ”Det är en helt avgörande uppgift för vår framtid, som demokrati och kunskapsekonomi”, säger utbildningsministern i pressmeddelandet. Kultur, idrottsliv, föreningsliv och inte minst föräldrar måste också bidra till att ge alla barn möjligheter till att få en god läsförmåga. Tydligare än så kan det väl knappast bli?
​
Själv har jag huvudet fullt med boktips och nya spännande idéer efter två intensiva, men lärorika, dagar på Bok- och Biblioteksmässan. Mer om detta kommer jag att dela med mig av i senare inlägg. Kanske blir det ett nytt läsprojekt lagom till det läslovet? Eller lite boktips som kan hjälpa både lärare och föräldrar att locka sina barn till att läsa? En sak är säkert, spännande och intressanta böcker vimlar det av därute. Det gäller bara att ge barnen tid och möjlighet att upptäcka dem.

Inlägget publicerades först på LR-bloggar i maj 2016.

Bland mina vänner och bekanta finns det många lärare, men också många som arbetar med andra yrken. Flera av mina vänner, vare sig de är lärare eller inte, har barn i skolåldern och när vi träffas så pratar vi ofta om skolan, både ur lärar- och föräldraperspektiv.

För en tid sedan fick jag en fråga av en av mina väninnor (som inte själv är lärare) angående hennes sons läxor i matematik. Min väninna upplevde att läxorna var alldeles för enkla och hon behövde råd hur hon på att bra sätt kunde ta upp detta med sonens lärare.
När vi pratat förstod jag att hon inte bara uppfattade läxorna som för enkla, utan hela matematikkursen. Sonen, som har kommit långt i sitt matematiska tänkande, känner sig understimulerad och upplever matematiken i skolan som tråkig.
​
​Just detta, att stimulera och hinna med de elever som kommit långt i sin kunskapsutveckling, tycker jag är ett av de svåraste (men också viktigaste) uppdragen i min undervisning. Hur ska jag organisera mina lektioner så att jag hinner se alla elever och ge dem det stöd de behöver (och faktiskt har rätt till)? Om det så gäller extra stöd eller extra stimulans. Detta är egentligen ett omöjligt uppdrag.

I matematiken har jag testat att göra på lite olika sätt. Under något år lät jag t.ex. elever som kommit långt räkna i en svårare mattebok. Under min första tid som lärare, i mitten av 90-talet, arbetade alla mina elever med individuella uppgifter i ett arbetsschema. Inget av dessa alternativ tyckte jag fungerade speciellt bra eftersom eleverna lämnades för mycket ensamma i sitt lärande.

De senaste åren har jag lagt upp mina lektioner på följande vis. Jag har, av olika anledningar, försökt strukturera upp lektionerna så att eleverna tydligt vet vad vi ska arbeta med och vad som förväntas av dem när lektionen är slut.

Så här kan en lektion i matematik gå till:

1. Vi börjar med att gå igenom vad vi ska arbeta med och vad eleverna förväntas ha lärt sig/ arbetat med när lektionen är slut.
2. Jag har en genomgång på tavlan om det som lektionen ska handla om.
3. Vi gör några övningsexempel tillsammans i klassen och diskuterar olika lösningar. Eleverna får reda på vad de ska ha gjort under lektionen, t.ex. vilka sidor i matteboken som ska vara gjorde innan lektionen är slut.
4. De elever som känner att de kan får fortsätta arbeta själva, vi andra fortsätter med att göra övningsexempel tills att alla har förstått.
5. När eleverna är klara får de extrauppgifter, t.ex. på Ipaden eller stencil, utifrån sina individuella behov.
6. I slutet av lektionen stämmer vi av hur arbetet har gått. De elever som inte hunnit det de ska får hjälp med att planera när de ska göra klart sina uppgifter.

​Denna arbetsgång brukar innebära att de elever som kommit långt både får vara med och diskutera matematik, samtidigt som de under lektionen också får arbeta med mer utmanande uppgifter. De hinner ofta snabbt räkna igenom de nödvändiga uppgifterna i boken och kan få extrauppgifter.
​
I läroplanen finns det ett relativt stort fokus på förmågan att resonera sig fram till lösningar. Jag tror att den gemensamma diskussionen där även elever kommer med förslag på lösningar och resonemang är ett mycket bra sätt att fördjupa sina kunskaper, inte minst för de duktiga eleverna. Det finns också pedagoger och forskare som ser ett mycket stort värde för eleverna av att lära ut och lära av varandra.

Jag tror att det viktigaste för de duktiga eleverna är att de får stimulans och möjlighet att räkna svårare uppgifter då och då. Nu finns det också många möjligheter att erbjuda det, inte minst digitalt. Jag tar givetvis gärna emot fler tips på hur stimulans för begåvade elever kan uppnås. Det kan vara intressant med metoder som det ser ut nu när jag som lärare ska vägleda 28 barn på olika nivåer eller andra former för undervisning.
​

Hur gick det då med mina väninna? Vad gav jag henne för råd? Jo, självklart var det att prata med läraren. Berätta att sonen upplever att matematiken är för enkel och be om råd hur de tillsammans, i skolan och hemmet, kan arbeta för att ge sonen stimulans. Jag tipsade också om några bra sidor på nätet, jag har sammanställt några på min klassblogg (Red: länkens målsida finns inte längre). För självklart vill vi som arbetar i skolan att alla elever ska utvecklas och få den stimulans de behöver. Ibland kan det bara vara svårt att få till det, när vi har många elever och begränsade resurser.

Inlägget publicerades först på LR-bloggar i april 2016.

För en tid sedan skrev jag ned några tankar kring handskriften och dess betydelse för läs- och skrivinlärningen i skolan. Jag skrev då inte bara om fördelar med att skriva för hand (vilket det uppenbarligen finns), utan också om förtjänsterna med att låta eleverna skriva digitalt på tangentbord eller surfplatta. Det finns nämligen också forskning som visar att det är enklare för eleverna att skriva, bearbeta och få feedback på sina texter digitalt.

Det finns alltså både forskning som förespråkar att eleverna ska skriva för hand med penna, och forskning som visar att eleverna ska skriva på surfplatta eller tangentbord. Hur ska vi som lärare då veta hur vi ska lägga upp vår skrivundervisning på bästa sätt?
​
Men måste vi verkligen välja det ena eller andra sättet? Kan det inte vara bättre att fundera på när det passar bäst att använda det ena eller det andra verktyget och sedan använda det verktyg som passar bäst utifrån den forskning som finns?
​
Sedan några månader tillbaka arbetar jag i en klass där alla elever har tillgång till varsin Ipad. Jag började därför fundera över hur jag skulle lägga upp min undervisning för att nyttja tekniken på bästa sätt. Samtidigt ville jag också att mina elever, som går i åk. 2, skulle träna på att skriva för hand med penna, eftersom jag vet att det gynnar deras skrivutveckling. Jag bestämde då att försöka blanda det digitala och analoga skrivandet och utnyttja de olika verktygens fördelar.

Min tanke med arbetsgången var att eleverna skulle börja med att planera sitt skrivande genom att skriva en stödmall för hand. När de sedan skulle börja producera själva texten fick de använda ett digitalt verktyg. De behövde då inte använda tankekraft och energi på att forma bokstäverna rätt och samtidigt dra nytta av ordbehandlingsprogrammets olika funktioner. 


När eleverna fått feedback, rättat stavfel och skrivit klart texten fick de sedan renskriva texten med penna. Jag tror nämligen att det ligger mycket i de undersökningar som säger att skriva för hand gör att vi minns det skrivna bättre. Det är därför en bra övning att skriva av en korrekt skriven text. Dessutom är det ett bra tillfälle att öva välskrivning, vilket också är viktigt på lågstadiet.


Jag tyckte att detta arbetssätt fungerade bra och kommer att fortsätta vid fler tillfällen.
​

Sedan är det självfallet inte bra att göra på samma sätt hela tiden. Samtidigt är det viktigt att vi funderar över hur vi bäst kan använda de verktyg vi har till förfogande i våra klassrum. Om det så är datorer, surfplattor eller pennor. Ett och samma verktyg är sällan bäst på allt.