Inlägget publicerades på LR-bloggar april 2017.

​Alla vi som arbetar med yngre elever vet att de inte bara behöver träna på att läsa, skriva och räkna i skolan. De behöver också öva på att koncentrera sig och lyssna, vilket inte är helt enkelt när man är i lågstadieåldern. Då kan det vara bra att som lärare ha tänkt igenom olika metoder som underlättar och hjälper eleverna i detta.

Här kommer några av de metoder jag brukar använda för att fånga elevernas uppmärksamhet, både i början och under ett lektionspass.

Ögonen på …
”Ögonen på” är en ramsa, eller kort sång, som kanske passar allra bäst till yngre elever. Ett tips är att introducera det hela som en lek. Så fort läraren säger eller sjunger ”ögonen på fröken” ska eleverna lägga händerna i knät, titta på läraren och vara tysta. Sedan är det bara att säga/sjunga ramsan när eleverna ska vara tysta och lyssna.

Handklapp
Handklappen brukar vara ett effektivt sätt att få elevernas uppmärksamhet. När läraren vill att eleverna ska lyssna, klappar han eller hon en rytm. Eleverna ska sedan klappa samma rytm, vara tysta och rikta uppmärksamheten mot läraren. Om inte alla elever är med vid första klappen, klappar läraren fler gånger. Extra effektivt blir det om läraren då klappar en annan rytm än vid första tillfället. Då får eleverna koncentrera sig extra mycket för att få rytmen rätt.

Handen upp
Handen upp är en annan metod för att fånga elevernas uppmärksamhet. När det ska vara tyst, räcker läraren upp handen (ibland också med ett pekfinger framför munnen). Eleverna ska, när de ser läraren, också vara tysta och räcka upp handen. Sedan väntar man tills att alla är tysta och har räckt upp sina händer och då fortsätter lektionen.

Tysta räven
Det är alltid roligt att lära sig något nytt och just denna övning, ”Tysta räven”, lärde jag mig alldeles nyligen av min kollega Anna. Hon har i sin tur fått tipset av en tysk lärarstudent som besökte hennes klassrum för några år sedan.
”Tysta räven” börjar med att läraren först berättar en kort historia om den tysta räven. Den tysta räven har en tyst mun och stora öron som den lyssnar noga med. Samtidigt som läraren berättar visar denne rävens mun och öron med sina fingrar (se bild nedan). Eleverna ska sedan göra samma gest med sina fingrar samtidigt som de uppmanas att också ha en tyst mun och stora öron.
​

​Nedräkning
Nedräkning är ett kommando jag framför allt använder mig av om jag behöver avbryta eleverna när de är igång med sitt arbete. Det kan t.ex. vara att jag märker att jag behöver gå igenom något extra eller förtydliga arbetet på något sätt. Då brukar jag börja med en klapp och säga att vi ska ha genomgång och att jag snart börjar räkna ned. Sedan håller jag upp handen och räknar högt 5, 4, 3, 2, 1, 0 och tar samtidigt ner fingrarna. När alla fingrar är nere ska eleverna ha lagt ned sina pennor (eller Ipads om vi arbetar med dem), vara tysta och rikta blicken mot mig.

Gemensamt för alla de olika sätten är att du som lärare behöver vara tydlig med vad du förväntar dig av eleverna och t.ex. inte börja genomgången utan att alla är tysta. Det brukar också vara effektivt att tillämpa positiv förstärkning, d.v.s. fokusera på och berömma de elever som gör rätt i stället för att skälla på de som gör fel.

Kommentera gärna om du har egna tips att dela med dig av!

Inlägget publicerades först på LR-bloggar november 2015.

Dessa knep brukar vara till mycket hjälp i de lågstadieklasser jag har arbetat i.

Tydlig början/avslut på skoldagen
Det allra viktigaste att tänka på är att hålla en tydlig, återkommande struktur på skoldagen och lektionerna. Det kan t.ex. vara genom att varje dag börja och avsluta dagen på samma sätt. Jag brukar börja skoldagen med att eleverna ställer upp på led utanför klassrummet. Vi säger sedan god morgon genom att ta i hand och ha ögonkontakt. När eleverna satt sig på sina platser läser de tyst en stund. Efter det går vi igenom schemat för dagen och sedan sätter skolarbetet igång. Vi har också rutiner för hur vi avslutar skoldagen. Då brukar eleverna ställa sig bakom sina stolar, sjunga en avslutningssång och säga tack för idag.

Strukturerade lektioner
Jag brukar också inleda och avsluta lektionerna enligt en återkommande struktur. När eleverna kommer in till lektionen ska de sätta sig tysta på sina platser och läsa instruktionen på smartboarden. Där står det vad lektionen ska handla om, vad eleverna förväntas ha gjort/lärt sig när lektionen är slut och vad vi ska börja lektionen med. Sedan har vi genomgång och när genomgången är klar ställer vi klockan så eleverna vet hur lång tid de har på sig att klara av sina uppgifter. När det är ca 5 minuter kvar av lektionen går vi igenom och utvärderar målen. Har du lärt dig det du skulle på lektionen? Har du hunnit med det du skulle göra? De elever som inte hunnit klart får hjälp med att planera när de ska hinna med arbetsuppgifterna, t.ex. senare under skoldagen eller på fritids.

Bestämda platser och grupper
Det här kan tyckas vara en självklarhet men är samtidigt viktigt för att eleverna ska känna trygghet i klassrummet. Det är alltid vi vuxna som bestämmer var eleverna ska sitta i klassrummet och i matsalen. Det är också vi som bestämmer vilka elever som ska arbeta tillsammans, gå tillsammans etc. När vi delar in grupper har vi tydliga regler om att ingen ska visa, varken positivt eller negativt, vad de tycker om indelningen.

Pratlektioner/tystlektioner
Jag brukar också berätta för mina elever att vi har olika sorters lektioner. Det finns pratlektioner, då det är meningen att de ska samarbeta, diskutera och arbeta tillsammans med andra. Det kan t.ex. vara då vi jobbar med problemlösning, grupparbeten eller laborationer. Sedan har vi också tystlektioner då det ska vara tyst i klassrummet. På tystlektionerna är det meningen att man ska arbeta enskilt men det är alltid tillåtet att fråga en kompis om hjälp under förutsättning att man gör det så tyst som möjligt. Många arbetsplatser med kontor byggs nu för att medarbetarna ska välja olika typer av arbetsplatser beroende på vad de ska göra, prata i telefon, småprata, ha ett möte eller arbeta tyst. Det kallas aktivitetsbaserade kontor. I skolan har vi sällan de möjligheterna men vi som vuxna kan skapa variation på detta sätt istället.

Kaos eller struktur i skolan
Många som läser om skolan tror kanske att den svenska skolan är en miljö i kaos. Det är mycket möjligt att det finns skolor, klasser och elever som har det så. De flesta som arbetar i skolan är nu i alla fall medvetna om betydelsen av att sätta tydliga mål och förväntningar på eleverna. Att arbeta med tydlighet och struktur kan verka tråkigt och fantasilöst och visst kan det kännas så ibland. Men min upplevelse är att det framför allt är vi vuxna som upplever det så. Eleverna däremot brukar trivas och uppskatta det lugn som ett strukturerat arbetssätt ger. Dessutom brukar arbetssättet också ge motiverade elever som arbetar aktivt på lektionerna.

Inlägget publicerades först på LR-bloggar i  oktober 2015

När jag pratar med kollegor är det fler än jag som upplever att barnen generellt är mer individualiserade och vana att få mycket uppmärksamhet. Även föräldrarna kanske fokuserar mer på sina egna barn än på klassrumssituationen som helhet. Det blir i alla fall mer angeläget för mig att hantera barnens uppmärksamhetsbehov och skapa ordning i klassrummet för allas bästa.
För några år sedan började jag reflektera över hur jag kunde påverka arbetsklimatet i mitt klassrum. Jag upplevde att jag ofta, i stort sett hela tiden om jag ska vara ärlig, var tvungen att bli arg för att min klass skulle fungera. Detta blev jobbigt, både för mig och eleverna. Det som blev en väckarklocka för mig var när jag började observera klassen lite närmare. Jag upptäckte att i min klass var det några elever som alltid gjorde exakt som jag sa. Om jag sa att de skulle stå stilla i ledet gjorde de det, sa jag att klassen skulle arbeta tyst med sitt arbete gjorde de det.

Efter att ha pratat med bekanta som arbetar som lärare och psykologer om bra erfarenheter av positiv förstärkning tänkte jag att det var värt att testa. Jag bestämde mig då för att lägga fokus på dessa elever i stället för att skälla på dem som gjorde fel. Om jag t.ex. började lektionen och de flesta eleverna pratade och gick runt i klassrummet valde jag att se de som satt tysta på sin plats och väntade på att lektionen skulle börja. De eleverna öste jag beröm över. De fick höra hur fantastiska de var och vilken lycka det var att ha en klass med så duktiga elever. Intressant nog påverkades hela klassrumsmiljön. Ju mer jag berömde eleverna, desto lugnare blev det i klassrummet.

Jag bestämde mig också för att tydligare gå igenom vad jag förväntade mig av eleverna. Enkelt uttryckt så undervisade jag eleverna hur de skulle uppföra sig i alla möjliga situationer. Det kunde t.ex. vara att jag förklarade och visade hur de skulle stå på led eller hur de skulle förflytta sig i klassrummet när de gick och vässade pennan. Jag skrev upp reglerna på blädderblock och repeterade dem ofta, i början t.o.m. inför varje lektion. Så fort vi skulle göra något som inte följde det normala schemat gick vi igenom hur jag förväntade att de skulle hantera situationen. De elever som hanterade situationen ”rätt” fick massor av beröm, de som gjorde ”fel” nonchalerades. Om någon elev fortsatte att bryta mot reglerna, avbröt vi det vi höll på med, tog fram våra klassregler och repeterade igen. Så höll vi på, om och om igen, dag ut och dag in.

​Jag ska erkänna att det inte alltid var enkelt att arbeta på detta sätt och det krävdes en hel del tålamod. Ibland gick det inte att nonchalera om en elev gjorde fel, t.ex. om eleven kränkte någon annan verbalt eller fysiskt. Då fick eleven självklart en tillsägelse (och skäll ibland). Men de flesta gjorde oftare rätt. Alla barn vill bli sedda och de märker snabbt hur de ska göra för att få uppmärksamhet av de vuxna omkring dem. Ju längre tid som gick, desto bättre arbetsro fick vi. Det blev lugnare i klassrummet och arbetssituationen både för mig och mina elever förbättrades. Jag mådde mycket bättre av att se och berömma de som gjorde rätt, i stället för att se och skälla på de som gjorde fel.